Anna Jonsson Storck

Jag hade passionen, jag hade något jag brann för, något som var min dröm, min livsdröm. Det jag alltid har velat mer än någonting annat i hela livet och det enda som betydde något ett tag. Den drömmen rasade sakta men säkert, medans värken växte mycket fortare. Tänkte att jag skulle klara det, intalade mig att det gick bra, att jag inte hade ont, att det inte gjorde det värre. Men allting kommer ifatt en som de brukar säga, det kom infatt mig fortare än vad jag själv ville inse. Kunde inte sluta. Kunde inte ge upp. Ville inte. Vill fortfarande inte inse. Men ibland måste man bara acceptera. Med tiden har jag börjat acceptera. Även att det gör ont varje gång jag tänker eller säga det, så går det inte. Det går inte längre. Jag klarar inte smärtan. Inte nog med att ryggen gör ont hela tiden, bäckenet, svanskotan, nacken, knäna och axlarna kommer tätt efter. Likaså hela kroppen, lederna har börjat värka och jag vet inte varför. Vill nog inte ta reda på varför. Så jag har kommit fram till ett beslut, ett beslut som antagligen varit det svåraste någonsin. Det tog jag för exakt en vecka sedan. Jag ska inte göra gesällen till våren. Det går inte nu. Kanske sen, men inte nu. Värken har fått mig att tappa gnistan. Hur kul är det att göra något när man vet hur det blir efteråt och hur mycket smärta som kommer från det? Passionen tog över länge, men tyvärr så vann värken. Just nu. Om exakt tre veckor är det teorin till gesällen (20 dagar nu eftersom klockan är 00.30). Jag ska göra den iallafall. Men jag känner ärligt talat ingen motivation. Gör ont att säga det, men finner faktiskt ingen anledning just nu. Kan inte gå in för det helhjärtat.. Min livsdröm är krossad.

Var bara tvungen att skriva av mig, nu vet ni hur det ligger till.