har man en svag innsida visar man en stark utsida
Tro det eller ej, men även jag kan vara mjuk. Om jag måste. Och jag var tvungen. En romantisk svenska novell. Jippi. Fick ett + i kanten faktiskt.
Det började med en blåsig, men ändå varm sommardag nere vid stranden. Jag satt i den ljuva skuggan på en kall sten som kylde mig i hettan, kände vinden i mitt långa svallande hår, hörde bruset ifrån vågorna och sanden emellan tårna. Jag var lycklig, men något fattades. Något viktigt, något som gör att man nästan tappar andan. Du, min älskade, älskade du.
Jag satt och drömde mig bort, drömde och fantiserade om dig och mig, hand i hand på denna vackra strand, under månskenet. Jag försvann ifrån verkligheten i någon minut, och helt plöstligt stod du där framför mig, med vinden i ditt hår. Det var ett vackert möte och det pirrade i hela min kropp, ändå nerifrån tårna och jag blev knäsvag samtidigt som jag kände mig förvirrad. Din lugg blåste framför ditt öga, du tog sakta upp din mjuka hand och smekte den åt sidan. Som du rörde dig, åh, jag önskade dina fingrar emot min kind. Smekandes, kittlandes och värmande.
Plösligt, från ingenstans kom en dov dimma och jag såg bara din skugga. Den var nästan lika vacker och beundransvärd som du. Du stod där, och kollade på mig, djupt och passionerat i mina ögon. Samtidigt som himlen blev allt mörkare, stjärnor blev allt fler och månskenet blev starkare för varje ögonblick som du stod där. Så nära, men ändå så var du så långt ifrån.
Förut var vi så nära, så djupt inpå. Dina fingertippar smekandes över mina nyckelben, sakta och underbart. Det var då, men allt jag vill nu, är att känna dina mjuka och stora händer greppa mina revben samtidigt som dina passionerade läppar kysser mina nyckelben. Jag drömmer varje natt om dina fingertippar som gör en härlig vals över min kropp, mjukt och kärleksfullt. Det känns som bomull runt hjärtat när jag tänker på det, samtidigt som hjärtat dunkar lite extra och jag blir fylld av extas.
Men nu är vi på jakt efter en förlorad tid. Du och jag under stjärnhimeln. Hur kan det inte kännas perfekt? Jag ler med mitt hjärta, och du, du är den enda som ser det. Speciellt inatt, under den stjärnklara himlen så blir våra känslor allt starkare, våran kärlek blir oförstådd utav andra, för det är enbart vi som förstår vad vi har.
Du halar sakta fram ett kort ur din plånbok, det är slitet, slitet utav kärlek och ömhet. Bilden är på oss, på dig och mig, från första gången vi träffades. Och jag minns varför jag föll för dig, varför jag alltid föll för dig.
Mitt under mina ljuva tillbaka blickar, flyttade du dig närmare, tryckte mig hårt intill och viskade i mitt öra: Jag kommer alltid att älska dig, djupt och innerligt även i de mörkaste och dimmiaste nätterna, sen vände du dig om och gick.
Åh, älskade du. Lämna mig inte ensam, för jag är så sårbar utan dig och jag fungerar inte korrekt utan dig och din närhet, för du får allt det onda att försvinna. Jag såg din ryggtavla när du sakta försvann längre och längre ifrån mig denna mörka sommarnatt, samtidigt som din skugga blev allt mindre, blev allt mörkare, och det började regna. Regnet föll ner på min kind, och delade bana med mina tårar.
Jag ska vaka över dig, även att du försvinner i mörkret. För jag tänker aldrig låta något ont hända dig, jag håller ditt hjärta hårt, tätt intill mitt genom ruskiga regnskurar och hårda vindar. Och alltid, alltid ska jag vaka över dig. Genom mörker jag leder dig, för jag finns i varje steg du tar, så du behöver aldrig mer vara rädd när du är ensam. För jag är alltid med dig.
Vi kan inte vara tillsammans, men vi kan ändå inte vara ifrån varandra. Det är vad folk kallar förbjuden och oförstådd kärlek. Men när du försvann, försvann även jag. Ner i ett djupt, svart, ensamt och öde hål där jag bara kände förtvilan och rädsla.
Älskling, jag kan inte andas utan dig och jag ser bara mina egna svarta skugga när jag vandrar ensam på ödets väg, för jag kan inte le emot solen utan dig. Jag kan inte ens kolla med mina sorgsna ögon för allt jag ser är skuggan utav min älskade som försvann en dov sommarnatt. Inatt drömde jag om dig och det väckte gamla minnen. Kändes som om hjärtat slets ut, satte en kniv igenom det och hackade det i tusen bitar, åh vilken smärta, vilken ilande smärta, samtidigt som det dunkade snabbare än någonsin. Är det en illusion, eller finns vi och våran kärlek på riktigt?
Det började med en blåsig, men ändå varm sommardag nere vid stranden. Jag satt i den ljuva skuggan på en kall sten som kylde mig i hettan, kände vinden i mitt långa svallande hår, hörde bruset ifrån vågorna och sanden emellan tårna. Jag var lycklig, men något fattades. Något viktigt, något som gör att man nästan tappar andan. Du, min älskade, älskade du.
Jag satt och drömde mig bort, drömde och fantiserade om dig och mig, hand i hand på denna vackra strand, under månskenet. Jag försvann ifrån verkligheten i någon minut, och helt plöstligt stod du där framför mig, med vinden i ditt hår. Det var ett vackert möte och det pirrade i hela min kropp, ändå nerifrån tårna och jag blev knäsvag samtidigt som jag kände mig förvirrad. Din lugg blåste framför ditt öga, du tog sakta upp din mjuka hand och smekte den åt sidan. Som du rörde dig, åh, jag önskade dina fingrar emot min kind. Smekandes, kittlandes och värmande.
Plösligt, från ingenstans kom en dov dimma och jag såg bara din skugga. Den var nästan lika vacker och beundransvärd som du. Du stod där, och kollade på mig, djupt och passionerat i mina ögon. Samtidigt som himlen blev allt mörkare, stjärnor blev allt fler och månskenet blev starkare för varje ögonblick som du stod där. Så nära, men ändå så var du så långt ifrån.
Förut var vi så nära, så djupt inpå. Dina fingertippar smekandes över mina nyckelben, sakta och underbart. Det var då, men allt jag vill nu, är att känna dina mjuka och stora händer greppa mina revben samtidigt som dina passionerade läppar kysser mina nyckelben. Jag drömmer varje natt om dina fingertippar som gör en härlig vals över min kropp, mjukt och kärleksfullt. Det känns som bomull runt hjärtat när jag tänker på det, samtidigt som hjärtat dunkar lite extra och jag blir fylld av extas.
Men nu är vi på jakt efter en förlorad tid. Du och jag under stjärnhimeln. Hur kan det inte kännas perfekt? Jag ler med mitt hjärta, och du, du är den enda som ser det. Speciellt inatt, under den stjärnklara himlen så blir våra känslor allt starkare, våran kärlek blir oförstådd utav andra, för det är enbart vi som förstår vad vi har.
Du halar sakta fram ett kort ur din plånbok, det är slitet, slitet utav kärlek och ömhet. Bilden är på oss, på dig och mig, från första gången vi träffades. Och jag minns varför jag föll för dig, varför jag alltid föll för dig.
Mitt under mina ljuva tillbaka blickar, flyttade du dig närmare, tryckte mig hårt intill och viskade i mitt öra: Jag kommer alltid att älska dig, djupt och innerligt även i de mörkaste och dimmiaste nätterna, sen vände du dig om och gick.
Åh, älskade du. Lämna mig inte ensam, för jag är så sårbar utan dig och jag fungerar inte korrekt utan dig och din närhet, för du får allt det onda att försvinna. Jag såg din ryggtavla när du sakta försvann längre och längre ifrån mig denna mörka sommarnatt, samtidigt som din skugga blev allt mindre, blev allt mörkare, och det började regna. Regnet föll ner på min kind, och delade bana med mina tårar.
Jag ska vaka över dig, även att du försvinner i mörkret. För jag tänker aldrig låta något ont hända dig, jag håller ditt hjärta hårt, tätt intill mitt genom ruskiga regnskurar och hårda vindar. Och alltid, alltid ska jag vaka över dig. Genom mörker jag leder dig, för jag finns i varje steg du tar, så du behöver aldrig mer vara rädd när du är ensam. För jag är alltid med dig.
Vi kan inte vara tillsammans, men vi kan ändå inte vara ifrån varandra. Det är vad folk kallar förbjuden och oförstådd kärlek. Men när du försvann, försvann även jag. Ner i ett djupt, svart, ensamt och öde hål där jag bara kände förtvilan och rädsla.
Älskling, jag kan inte andas utan dig och jag ser bara mina egna svarta skugga när jag vandrar ensam på ödets väg, för jag kan inte le emot solen utan dig. Jag kan inte ens kolla med mina sorgsna ögon för allt jag ser är skuggan utav min älskade som försvann en dov sommarnatt. Inatt drömde jag om dig och det väckte gamla minnen. Kändes som om hjärtat slets ut, satte en kniv igenom det och hackade det i tusen bitar, åh vilken smärta, vilken ilande smärta, samtidigt som det dunkade snabbare än någonsin. Är det en illusion, eller finns vi och våran kärlek på riktigt?
Kommentarer
Trackback