Kronisk bihålsinflammation.
Man vill aldrig höra att man är sjuk, och man vill speciellt aldrig höra ordet "kronisk" när man är hos läkaren.
Någonstans innerst inne så är man beredd på det värsta, man vet egentligen hur dåligt det är, fast man hoppas på att de ska hitta svar. Göra mig frisk. Göra mig till mitt rätta jag. Göra mig till den glada livsnjutaren jag var för 2,5 år sedan.
"Jag är ledsen, Anna. Men du har kronisk bihålsinflammation. Det finns inget vi kan göra. Du måste lära dig att leva med det. "
Det kändes som en stor käftsmäll. Pang. Jag har verkligen F Ö R S Ö K T och gjort mitt bästa. Försökt leva som vanligt, hålla humöret uppe. Ibland går det bra, ibland bryter jag ihop helt och hållet och känner mig längst ner på botten. Vilket tar tid innan jag tar mig upp igen.
Jag vill INTE må dåligt hela tiden, hela livet. Känna ständig smärta i ansiktet och aldrig riktigt känna sig riktigt frisk.
Aldrig kunna vakna upp och känna att idag klarar jag allt.
Nu är det dags att vara starkare än någonsin. Jag ska inte låta detta besegra mig. Jag ska bli mig själv igen. Tjejen som alltid var på bra humör och som alltid bröt ut i skratt, istället för gråt.
Jag förväntar mig inte att folk ska tycka synd om mig, det vill jag inte. Jag vill bara ha förståelse att jag inte alltid är superduper glad och att det kommer ta tid innan jag blir som förut.