I can't tell if it's killing me or if it's making me stronger.
Jag finner inga ord på hur trött jag är på det här nu. Jag biter ihop varje dag för att inte visa hur jag egentligen mår. Men tillslut hinner det ifatt mig och jag måste inse att jag inte alltid kan hålla inne det.
När det väl känns lite bättre, som om man ser ljuset i tunneln så känna det som om man får en käftsmäll rakt ner på botten igen. One step forward making two steps back. Så känns det verkligen. Folk kanske upplever mig som gnällig. Men om de skulle testa att ha konstant ont i bihålor och öron i över 2 år så kanske de skulle ändra åsikt. Att alltid vakna upp på morgonen och tvinga sig upp ur sängen när man hellre bara vill dra täcket över huvudet, att hela tiden bita ihop och låtsas att man mår bra, att inte känna sig motiverad , att inte kunna träna när det är det enda man vill. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Men jag biter ihop. För det är det enda jag kan göra.