Ibland är man tacksam för de saker som varit jobbiga.
Eftersom att jag är en nypa uttråkad just nu så har jag roat mig med att läsa igenom gamla blogginlägg och personligen tycker jag knappt att inget är roligare än det. Just därför jag skriver blogg, så man kan kolla tillbaka och minnas olika dar.
Jag insåg hur mycket olika människor jag lärt känna under mina tre år på gymnasiet. Vissa satte större spår än andra, på både positiva och negativa sätt. Vissa människor man en gång kom så nära och delade det mesta med pratar man inte med längre. Man visste allt, men nu har man glömt bort det. Jag hade glömt bort så många händelser som hänt, men när jag läste om det så kändes det som om det hände igår och jag minns exakt hur jag kände, vad jag tyckte och hur jag mådde när jag skrev. Läskigt det där.
Jag är ledsen för att jag förlorat vissa människor på vägen. Vänskap som man trodde skulle hålla med alltid. Men som allt annat gick det sönder. Det smärtar mig faktiskt. Men vad ska man göra åt saken?
Tycker det är kul att läsa hur många människor man varit irriterad på under alla år, sådana där pinsamma och patetiska människor. Men det är ju så livet är. People pisses you off!
Jag är glad för de negativa och jobbiga sakerna som har hänt, för det har tagit mig till idag, det har gjort mig till den jag är idag. Hade det inte varit för alla mottgångar hade jag inte varit såhär stark som jag är idag. Trodde aldrig jag skulle vara tacksam för det, men nu såhär långt i efterhand så är jag faktiskt det.
Jag förstod hur jobbig jag faktiskt tyckte att skolan var, att åka dit och att bara vara där. Trots att jag hade jättefina tjejer i min närhet var det jobbigt. All smärta som ständigt kom ikapp mig, all ilska som kom med värken. Men nu när jag inte längre har timlånga hantverkslektioner längre och inga APU som håller på hela dagen så har faktiskt smärtan blivit mindre. Jag har inte alls samma värk i ryggen som jag hade förut och det känns underbart. Dock har jag fortfarande väldigt ont, men inte i närheten av innan.
Men det bästa som hänt under dessa år är Emil. Jag kan inte beskriva hur mycket han betyder för mig, hur lycklig han gör mig, hur bra han får mig att le, hur lätt han får mig att skratta. Jag tror inte ens att han förstår själv. Ska som sagt åka till Öland ikväll och jag ska vara ifrån Emil ända tills söndag. Herregud säger jag bara. Vi har träffats varje dag sen i december och nästan sovit ihop varje natt sen februari. Kommer vara jobbigt och jag kommer sakna honom.. <3
Blev ett långt och tråkigt inlägg, men jag vet att jag kommer gilla att läsa detta om ett år ;)
Jag insåg hur mycket olika människor jag lärt känna under mina tre år på gymnasiet. Vissa satte större spår än andra, på både positiva och negativa sätt. Vissa människor man en gång kom så nära och delade det mesta med pratar man inte med längre. Man visste allt, men nu har man glömt bort det. Jag hade glömt bort så många händelser som hänt, men när jag läste om det så kändes det som om det hände igår och jag minns exakt hur jag kände, vad jag tyckte och hur jag mådde när jag skrev. Läskigt det där.
Jag är ledsen för att jag förlorat vissa människor på vägen. Vänskap som man trodde skulle hålla med alltid. Men som allt annat gick det sönder. Det smärtar mig faktiskt. Men vad ska man göra åt saken?
Tycker det är kul att läsa hur många människor man varit irriterad på under alla år, sådana där pinsamma och patetiska människor. Men det är ju så livet är. People pisses you off!
Jag är glad för de negativa och jobbiga sakerna som har hänt, för det har tagit mig till idag, det har gjort mig till den jag är idag. Hade det inte varit för alla mottgångar hade jag inte varit såhär stark som jag är idag. Trodde aldrig jag skulle vara tacksam för det, men nu såhär långt i efterhand så är jag faktiskt det.
Jag förstod hur jobbig jag faktiskt tyckte att skolan var, att åka dit och att bara vara där. Trots att jag hade jättefina tjejer i min närhet var det jobbigt. All smärta som ständigt kom ikapp mig, all ilska som kom med värken. Men nu när jag inte längre har timlånga hantverkslektioner längre och inga APU som håller på hela dagen så har faktiskt smärtan blivit mindre. Jag har inte alls samma värk i ryggen som jag hade förut och det känns underbart. Dock har jag fortfarande väldigt ont, men inte i närheten av innan.
Men det bästa som hänt under dessa år är Emil. Jag kan inte beskriva hur mycket han betyder för mig, hur lycklig han gör mig, hur bra han får mig att le, hur lätt han får mig att skratta. Jag tror inte ens att han förstår själv. Ska som sagt åka till Öland ikväll och jag ska vara ifrån Emil ända tills söndag. Herregud säger jag bara. Vi har träffats varje dag sen i december och nästan sovit ihop varje natt sen februari. Kommer vara jobbigt och jag kommer sakna honom.. <3
Blev ett långt och tråkigt inlägg, men jag vet att jag kommer gilla att läsa detta om ett år ;)
Kommentarer
Postat av: Anonym
ibland är det bra att vara ifrån varandra :)
Trackback