och beslutet är taget.

Känns lite upp och ner, eller ganska mycket faktiskt. Men som sagt, det är nog bäst såhär. Vet faktiskt inte vad jag ska skriva eller säga, känner mig så tom och splittrad.

Jag vill träna, NU! Jävla sjuka som vägra ge sig och jävla kropp som värker hela tiden.. Vill komma in i min regelbudna träning igen. Men nu kommer det iallafall finnas tid. En lättnad på så sätt ändå.

'Du kommer bara bli ledsen om jag säger det' Nej, det blev jag inte. Rörde mig inte alls faktiskt. Förstår inte varför jag hakat upp mig så länge. Inte värt det någonstans. Det är bra att vara efterklok...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback