impulsiva anna.
Ja, så var det alltid förut. Trots att jag innerst inne är en planeringsmänniska, så var jag alltid impulsiv förut. Gjorde vad jag ville, hur jag ville, när jag ville. Ni fattar. Brydde mig inte så mycket, kände inga gränser, inga krav, inga måsten.
Ibland önskar jag att man var 15 år igen och att livet inte var komplicerat. Att man var fjortisfull varje helg och bara hade kul. Fast när jag tänker tillbaka var inte alltid livet lätt då heller, men det är helt annorlunda nu. Då var man ledsen för helt andra saker än vad man är nu. Livet är för allvarligt nu.
Jag brukar se alla fjortisar på lördagkvällarna på Statoil, det är där de hänger. Översminkade, klär sig i tights och linne, blivit fulla av en lättöl och hänger med killarna samtidigt som de tror att de är coolast i hela världen. Jag brukar skratta åt dom, men inte på ett elakt sätt. Mest för att jag minns när jag var mindre. Hur häftig, cool och vuxen man trodde att man var, medans man egentligen bara var en liten skit.
Jag minns inte när jag växte upp, när jag lämnade fjortisvärlden. Det hände stegvis. Det enda jag minns är att jag en dag sa: Ja, jag var skolans största fjortis/bimbo/bitch en gång. Jag står för det. Det var väl antagligen då jag tog det steget.
Fast det hände nog lite varje dag, tror alla förändras lite varje dag utan att ens tänka på det. Jag kan kolla tillbaka på mig själv för bara ett halvår sen. Tycker att jag är samma person, och innerst inne är jag kanske det, fast ändå har jag blivit någon annan. Man förändras hela tiden, på gott och ont. Och just nu vet jag faktiskt inte om det är positivt eller negativt. Vissa stunder är jag lyckligare än någonsin och vissa stunder längtar jag ihjäl mig och ser tillbaka på den tiden jag var 15 år och tyckte jag var skithäftig. Saknar inte ni det?
Ibland önskar jag att man var 15 år igen och att livet inte var komplicerat. Att man var fjortisfull varje helg och bara hade kul. Fast när jag tänker tillbaka var inte alltid livet lätt då heller, men det är helt annorlunda nu. Då var man ledsen för helt andra saker än vad man är nu. Livet är för allvarligt nu.
Jag brukar se alla fjortisar på lördagkvällarna på Statoil, det är där de hänger. Översminkade, klär sig i tights och linne, blivit fulla av en lättöl och hänger med killarna samtidigt som de tror att de är coolast i hela världen. Jag brukar skratta åt dom, men inte på ett elakt sätt. Mest för att jag minns när jag var mindre. Hur häftig, cool och vuxen man trodde att man var, medans man egentligen bara var en liten skit.
Jag minns inte när jag växte upp, när jag lämnade fjortisvärlden. Det hände stegvis. Det enda jag minns är att jag en dag sa: Ja, jag var skolans största fjortis/bimbo/bitch en gång. Jag står för det. Det var väl antagligen då jag tog det steget.
Fast det hände nog lite varje dag, tror alla förändras lite varje dag utan att ens tänka på det. Jag kan kolla tillbaka på mig själv för bara ett halvår sen. Tycker att jag är samma person, och innerst inne är jag kanske det, fast ändå har jag blivit någon annan. Man förändras hela tiden, på gott och ont. Och just nu vet jag faktiskt inte om det är positivt eller negativt. Vissa stunder är jag lyckligare än någonsin och vissa stunder längtar jag ihjäl mig och ser tillbaka på den tiden jag var 15 år och tyckte jag var skithäftig. Saknar inte ni det?
Kommentarer
Postat av: Julia
Jag förstår vad du menar! Ibland önskar jag också att jag var så bekymmersfri som när jag var 15 (Men jag önskar däremot aldrig mer att vara 15!). Idag kan jag få uppfattningen om att jag tar livet på för stort allvar. Jag tror att många känner så! Jag har däremot insett att det bara är för att vi är äldre och ställs inför andra beslut nu än då, livet ser annorlunda ut. Men även om vi växer upp, ställs inför större beslut och livet blir annorlunda på så vis, är det fortfarande viktigt att känna sig relativt fri från krav och måsten. Man lever ju bara en gång trots allt :)
Trackback