Anna Jonsson Storck

att någonting så bra, kunde bli så dåligt. det är det enda jag inte förstår.
jag vet att det inte varit bra på senaste tiden, men ändå så gick jag och intalade mig själv att det var det.
jag intalade mig själv att allting skulle bli bra igen,
men dum i huvudet som jag är så borde jag insett att jag hade fel.
jag klarar inte av att komma i andra hand.
vi hade helt enkelt inte tid för varandra,
hade vi försökt hade vi nog klarat det.
men det är inget som man vet..
det har jag insett nu, det går inte att hålla kvar vid det förflutna.
man måste leva i nuet, det funkar inte annars..
det var nog lika bra såhär. men allt känns så konstigt.
så himla overkligt.. att aldrig mer få pussa dig, krama dig, hålla dig i handen, mysa med dig.
ja,. precis allt. det känns konstigt..
jag visste inte att våran sista kyss var igår,
herregud asså.. det är sjukt
2 år och 2 månader, vi står varandra så himla nära, känner varandra utan och innan.
jag hoppas och tror att det kommer va så ändå.
för jag kommer aldrig glömma dig.
du visade mig var riktig kärlek var.
att vara riktigt lycklig men samtidigt också att veta hur det är att förlora den som står en närmast hjärat.
du var mitt allt, det vet du.
men man ska aldrig göra någon till sitt allt, för när de försvinner har man inget.
det har jag lärt mig nu.
visst, vi är bara 16-17.. hade inte förväntat mig att vi skulle sitta i rullstol tsm och bli gamla.
men jag trodde inte det skulle sluta såhär.
2 år är en jävligt lång tid, speciellt i denna åldern.
du har betytt så himla mycket för mig, jag har verkligen älskat dig!
och du kommer alltid vara speciell för mig, det vet du simon.
det känns så skönt att vi pratade ut om allt..
minnerna med dig glömmer jag aldrig för vi har gått igenom så himla mycket, du&jag!